Den nya politiskt korrekta toleransen pekar ut bibeltroende kristna som intoleranta.

I sin replik (Dagen 14/2) på min artikel ”Jesus jämställs med andra gudar” (4/2) skriver Göteborgs interreligiösa råd att man måste visa respekt och tolerans för människor från andra religioner. Det instämmer jag helt och fullt i om man med detta inte avser den nya betydelsen av ordet tolerans som bland annat förts fram av religionspluralistiska teologer som John Hick.

Det är en himmelsvid skillnad på att försvara alla människors rättighet att ha en tro till att bejaka att alla religioner har rätt och bara är olika vägar att nå Gud. För de som tänker postmodernt är det naturligtvis inget problem eftersom det för dem inte finns någon objektiv sanning, men för en bibeltroende kristen är det en helt omöjlig position. Voltaire uttryckte den gamla uppfattningen av vad ordet tolerans betyder så här: ”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att säga det.”

Den nya politiskt korrekta toleransen pekar ut bibeltroende kristna som intoleranta. Men ingenting är mer intolerant än en tolerans som kräver från­varon av all övertygelse. Men ­tyvärr så har debatten också i den kristna världen förändrats från ”Vad säger Bibeln, vad är sanning?” till ”Tog någon anstöt?”

Jag vill också påminna om att min artikel handlade om någonting större än det som händer hos rådet på Kyrkogatan 25 i Göteborg. Den handlade om en framväxande världsreligion. Jag tror inte att alla går så långt i sin synkretism som studieförbundet Sensus gör (se min tidigare artikel), men den som googlar på orden interreligiös och interfaith får över tre miljoner träffar som handlar om allt ifrån en pågående religionsdialog till en överväldigande majoritet av sammanhang där dialogen gått vidare till en tydlig synkretism.

Göteborgsbiskopen Per Eckerdal, som företräder rådet, intervjuades för en tid sen av Kyrkans Tidning: ”Om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed, den frågan kan vi lämna åt Gud”, säger han. Att biskopen, med en så diffus bild av vem Jesus är, ger sig in i dialog med världsreligionerna verkar skrämmande ur ett kristet perspektiv. Var ska det sluta? Med den kristusbilden, kan man då sanningsenligt läsa trosbekännelsen?

Bibeln försäkrar oss att det evangeliska budskapet alltid kommer att vara offensivt och väcka anstöt. En stötesten för några och en dårskap för andra men en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Men det är också viktigt att evangeliets budbärare är kärleksfulla och älskar människorna som Gud älskar dem.Bibelns Kristus kan aldrig stå tillsammans med världens religionsstiftare. Jesus säger om sig själv: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh.14:6)

Lars Linderot var en föregångare till Per Eckerdal både i Tölö pastorat och i domkyrkan i Göteborg. För 200 år sen höll han sina väckelsepredikningar i en överfull domkyrka. I Psalmboken finns två av hans psalmer, nr 265 och 266. Läs och begrunda. ”Säg mig den vägen som leder till livet, den som en gång är utstakad av Gud”. Så börjar den ena psalmen. Hans radikala omvändelseförkunnelse gjorde att han fick heta ”Stormklockan i helgedomen”. Nu behöver stormklockorna ringa i det här landet igen och inte minst i helgedomarna.

Per-Arne Imsen
Artikel i dagen, replik på replik. 

Bilder visar katolskt påskfirande.
Läs tidigare artiklar i debattserien här.