I den ekumeniska dialogen i dag handlar det som regel inte i första hand om att enas på Bibelns grund, utan snarare om att uppnå en slags ekumenisk enighet. Det skriver bibelläraren och författaren Per-Arne Imsen, som bland annat ifrågasätter Sveriges kristna råds intresse för receptiv ekumenik.

Ekumenik är ett ord som ofta upprepas i den kristna världen. Det har på senare år framstått som det mest kristna som finns.

Ordet ekumenik började användas som ett ”kristet begrepp” av kejsare Konstantin på 300-talet när han behövde ett cement för att hålla ihop det sönderfallande romarriket. Om kyrkan skulle kunna användas för hans politiska syften fick den inte vara decentraliserad.

Han sammankallade därför till ekumeniska möten för första gången i historien, och medverkade till att kyrkan fick en enhetlig hierarkisk struktur, lik den romerska, med en kyrklig kejsare på toppen, som i sin tur stod under honom själv. Själv kallade han sig för ”biskoparnas biskop”.

För att underlätta kontrollen över riket delades biskopsstiften in efter de romerska provinserna. År 380 kom sedan den lag som tvingade in alla romerska medborgare in i den katolska statskyrkan.

Ekumenik (på grekiska oikoumene), som betyder ”den bebodda världen”, förekommer sparsamt i Bibeln. Ett exempel är Lukasevangeliet 2:1, där det står att ”hela världen skulle skattskrivas.”

När Jesus talar om församlingen använder han aldrig ordet oikoumene. När han säger, ”Jag ska bygga min församling”, använder han i stället ordet ekklesía. Det har en nästintill motsatt betydelse till oikoumene” Ekklesía betyder de som ”tagits ut” ur världen.

Jesu bön i Johannesevangeliet kapitel 17 brukar ofta användas som en uppmaning till ekumenik. Men när Jesus ber ”att de alla ska vara ett”, definierar han tydligt vilka ”alla” är: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog ut ur världen och gav till mig … de har hållit fast vid ditt ord … Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig” (Joh 17:6, 9).

Kännetecknen var att de hade tagits ut ur världen och att de höll fast vid Guds ord.

I den ekumeniska dialogen i dag handlar det som regel inte i första hand om att enas på Bibelns grund, utan snarare om att uppnå en slags ekumenisk enighet. Man använder ord och uttryck, som utifrån de skilda ståndpunkterna kan tolkas och betyda olika beroende på vem som läser dem.

Nu tar ekumeniken ytterligare steg framåt och bortåt, då den katolska ”receptiva ekumeniken” införs av Sveriges kristna råd. Den är ett steg mot en enhet som kan förena hela mänskligheten. Den uppmanar till att ta in andra tolkningar och läror, och tro på dem också.

Men det är naturligtvis omöjligt för en bibeltroende att byta bort Guds ord som mönsterbild.

På mina resor i landet har jag sett att många församlingar inte delar sin samfundslednings liberala syn. Ofta är det ekonomi, mer än teologi, som håller ihop det hela.

Behovet av Andens enhet är stort och det finns många underbara exempel på den i vårt land. Gud ser inte på sina barn som medlemmar i samfund utan som medborgare i hans rike. Det kommer att bli mer tydligt framöver att den kristna enheten inte är något som skapas i förhandlingar. Den finns redan och ska bevaras (Ef 4:3).

Liberalteologi och bibeltro kan inte och ska inte förenas. Men den överdrivna betoningen av egna varumärken kan också på ett onaturligt sätt åtskilja det som hör samman. Det finns något som är viktigare än organisationer och samfund och det är den organiska gemenskapen, Andens enhet.

Den sanna enheten blir synliggjord när levande kristna finner varandra i den ekklesía som Jesus bygger.

Per-Arne Imsen

Denna artikel är en slutreplik publicerad i Världen idag.

Läs tidigare artiklar här