Den svenska frikyrkans historia har onekligen mörka fläckar. Dessa fläckar innehåller syndakataloger, massuteslutningar, skrämselpredikningar och överandlighet. Likt ett revolterande tonårsbarn har frikyrkan brottats med sitt ursprung och sin identitet. Många menar att hon i dag befinner sig i kris.

Åtskilliga av hennes medlemmar lämnar. En del av dem drar sig tillbaka in under de historiska kyrkornas beskyddande vingar. Andra lämnar både kyrkan och den ”kristna” gud som denna har målat upp för dem.

Statistiken tycks peka i en alltmer nedslående riktning. Debatterna om varför detta är fallet duggar tätt. Överallt pratas det om frikyrkans framtid, men samtalen stannar oftast på en ytlig nivå, vid former, uttryckssätt och ”snabba lösningar”. Sällan kommer de mer grundläggande frågorna upp på dagordningen. Vad är egentligen en kyrka? Vad innebär det att vara kristen i dag?

Varför finns det egentligen en frikyrka i Sverige? Är dess historia bara en pinsam parentes i kyrkohistorien? Eller är det kanske så att det bakom de mörka fläckarna döljer sig en annan, vackrare bild? En bild av ett profetiskt folk som genom de liv de levde var en protest mot ett samhälle i upplösning på grund av försupenhet och armod, och mot en statskyrka och ett prästerskap som alltmer följde samhällets väg. Ett folk som kämpade för demokrati och kvinnors rösträtt, liksom för ett allmänt prästadöme och för att få träffas i hemmen och fira Herrens måltid. Ett folk som var en inneslutande kärleksgemenskap där de svaga fann sin tillflykt, och som levde i världen men inte av den.

För att på djupet verkligen förstå frikyrkan måste vi dock ha i åtanke att den tillhör en kristen tradition som funnits kontinuerligt genom hela kyrkohistorien. På samma sätt finns det en folkkyrklig tradition som växte fram i och med den tidiga romerska statskyrkan. Det går alltså att tala om en frikyrklig tradition med egna särdrag och uttryckssätt, som skiljer den från folkkyrkans särdrag och uttryckssätt. Om dagens frikyrka ska hitta rätt i sin identitetskris kanske nycklarna står att finna just i hennes egen tradition. Det kanske inte är mer make-up hon behöver, utan i stället att våga vara den hon är.

I den frikyrkliga historien går det att se att frikyrkor ofta kommer till en punkt då de börjar utvecklas till folkkyrkor. De blir mätta, nöjda och rika, på både andligt och materiellt sätt, och ser inte längre något behov av förnyelse och förändring. I historisk bemärkelse blir frikyrkan då en folkkyrka, och de som inte passar in i dess ramar blir nya frikyrkor. Genom att pröva sig mot Bibelns undervisning och den historiska frikyrkan kanske dagens frikyrka kan se var hon befinner sig i denna process.

Vad har då den historiska frikyrkan för särdrag? Några av de mest uppenbara är:

• Den är fri i förhållande till staten. Den vägrar att stödjas, försvaras eller kontrolleras av den statliga makten. Den har sin lojalitet hos Guds rike och inte i någon jordisk nation. Den vägrar därför också att ta någon form av makt i egna händer. I stället är den en gäst och främling som hoppas på det kommande gudsriket, och detta hopp ger den uthållighet i förföljelser och lidanden.

Friheten gentemot staten ska inte bara ses ur ett rent organisatorisk perspektiv. Det innebär också att den söker frihet från påverkan från samhällets normer och den rådande tidsandan. Givetvis finns det här en risk för marginalisering. En risk för att bli betraktad som radikal eller bakåtsträvare. Att gå emot strömmen har ett pris, och frikyrkan har därför ofta blivit förföljd.

• Den intresserar sig för den historiska och mänskliga Jesus. Den ser inte bara Jesus som en upphöjd frälsare som ska tillbes, utan också som en förebild som ska efterföljas. Detta ger frikyrkan en etik och en livsstil. En etik som givetvis kan överbetonas och leda till lagiskhet och syndakataloger. Men en etik som bygger på Nya testamentet och har Jesu kärleksbudskap i centrum Den har ett frivilligt medlemskap i kyrkans gemenskap, vilket oftast uttrycks i att den endast döper troende. Frikyrkan är inte primärt en institution med en passiv kvantitet av medlemmar, utan en kvalitativ gemenskap av troende som har överlåtit sig till varandra.

• Man föds inte in i frikyrkan. Den kräver ett personligt ställningstagande. Detta ger den både en strävan efter att se människor få en egen personlig tro, och en stor betoning på omvändelse och mission.

• Den betonar frihet mellan kristna. Detta innebär att den inte gillar kyrkliga hierarkier. I en frikyrka finns inte höga och låga, där är alla lika, och därför har den ofta dragit till sig människor från samhällets lägre klasser. I en frikyrka finns det inte heller något prästerskap. I stället betonas det att alla troende kan höra Guds röst och tjäna honom på olika sätt, vilket brukar kallas det allmänna prästa­dömet.

Friheten från hierarkier gäller inte bara inom församlingen utan också mellan kristna församlingar. Den innebär att varje församling har förmågan att studera Bibeln och lyssna in Guds tilltal i deras situation. Frikyrkliga församlingar är jämbördiga och har ett ömsesidigt utbyte av varandra, vilket brukar kallas kongregationalism. Frikyrkotanken anklagas ibland för att vara oekumenisk. Även om det finns rörelser som med rätta kan anklagas för detta är frikyrkotanken i grunden djupt ekumenisk. I folkkyrkotanken finns bara plats för samarbete med dem som delar dess hierarkiska församlingssyn. Men frikyrkotanken bygger på och förutsätter ett ömsesidigt utbyte mellan jämbördiga församlingar.

Som sagt, det här är några av de tydligaste särdragen hos den historiska frikyrkan, men det finns fler. Utifrån de frikyrkliga särdragen kan rörelser som vill kalla sig frikyrkor pröva sin lojalitet. Är de fortfarande frikyrkor? Eller har de utvecklats till folkkyrkor? Bara den som vågar ifrågasätta sig själv, kan sägas stå stadigt i sin övertygelse. Att mena sig vara höjd över allt klander är ofta ett tecken på en låg självkännedom. Om man inte vågar ifrågasätta sin tradition, sin församling – eller ja, hela sin tro – så är det något som inte står rätt till. Om man inte ens vågar slänga ner ankaret och loda, så är man med all säkerhet ute på osäkert vatten. Den kyrka som inte vill pröva sig själv har redan stängt dörrarna till förnyelse och förändring. Den är mätt och nöjd, och kommer oundvikligt att köra fast i sina egna hjulspår.

Uppmaningen att studera de frikyrkliga idealen ska nu inte ses som en uppmaning till ett nostalgiskt gottande i ett idealiserat förflutet. Men den bygger på tron att vi har något att lära av historien. Att vi bara kan förstå vart vi är på väg genom att förstå varifrån vi kommer. Historien ger oss ett bredare perspektiv och en vidare lins. Det är en lins som inte bara hjälper en att se sig själv utifrån en annan synvinkel, utan också en lins som ger ett annat perspektiv utåt, mot omvärlden.

Det sätt på vilket man betraktar sig själv påverkar ens sätt att se på andra. En dålig självbild ger ofta en dålig människosyn. Eller som Jesus uttryckte saken: Ta först bort bjälken ur ditt eget öga, sedan kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. Om dagens kyrka ska kunna ha någonting att säga till sin omvärld måste den kunna se sin omvärld med klar, ogrumlad blick. Detta är lättare sagt än gjort, för den som har grumliga glasögon är blind för dess egen grumlighet. Bara genom att pröva ett par andra glasögon kan man bli medveten om de egna glasögonens begränsningar.

Om historien inte kan lära oss något annat, så ger den oss i alla fall den paradoxala lärdomen att när man inte längre vill lära sig av historien kommer man oundvikligt att upprepa dess misstag.

Holger Klintenberg, författare till Den fria kyrkan