Men det har inte sitt ursprung varken i Bibeln eller församlingen, utan fanns redan i den hedniska kulturen där den tidiga församlingen verkade. Ikoniska porträtt av apostlarna och Kristus blev vanligare i slutet av 300-talet som ett resultat av den pågående religionsblandningen.

Kyrkofader Irenaeus sa redan 180 e Kr om en samtida villolära: ”De kalllar sig gnostiker. De har olika slags bilder, några av dem målade och andra består av annat material. De hävdar att ett porträtt av Kristus gjordes av Pilatus vid den tiden då Jesus bodde bland dem. De kröner dessa bilder och sätter upp dem tillsammans med bilder av världens filosofer… De har också andra sätt att upphöja dessa bilder på såsom hedningarna gör.”

Athenagoras sa cirka år 175 e Kr: ”Det hävdas av vissa hedningar att även om dessa bara är bilder, så finns det gudar till vars ära de är gjorda. De säger att bönerna och offren som presenteras för bilderna ska hänvisas till gudar och i själva verket görs till gudarna.”

I hundratals år protesterade församlingen mot ikonbilderna, eftersom det bröt mot Guds budord (2 Mos 20:4).

Det kyrkofader Origenes sa runt år 180 e Kr, visar tydligt församlingens hållning: ”Det är inte möjligt att samtidigt känna Gud och att rikta böner till bilder.”

Ikoner skiljer sig från vanliga konstverk genom den andliga roll de ges. ”Gud använder avbilden för att förmedla sin närvaro, den är ett fönster till himlen och därmed alltså en kanal som himlen verkar igenom”, så ungefär låter det när dagens ortodoxa kristna beskriver ikoner. Ortodox tro lär att det andra budet, som förbjuder tillbedjan av avbilder, upphävdes när Jesus föddes som den osynliga Gudens avbild (ikon på grekiska).

Användandet av fysiska saker i tillbedjan fanns överallt i den grekiskromerska kulturen, och det var allmänt känt att sådana bilder fungerade som ett medium för deras gudar.

Det material som vördades kunde intas av främmande andar, enligt kyrkofader Tertullianus:

”När bilder sätts upp vet vi också tillräckligt bra vilka som fortsätter sitt onda arbete under dessa namn. Vi vet vem som jublar över den hyllning som ges till bilderna. Vi vet vilka som låtsas vara gudomliga. Det är inget mindre än förbannade andar. Demoner har sin boning i bilderna av de döda. Inte för att en avgud är någonting, som aposteln säger, utan för att den hyllning de ger den är till demoner. Dessa är de verkliga personerna i dessa helgade bilder.”

Om dessa ikonbilder verkligen är, som kyrkofäderna trodde då och som ortodoxa kyrkan lär nu, en öppen dörr till andevärlden, vill vi verkligen öppna den?

Origenes sa år 248: ”Däremot har vi avstått från att offra till gudomlighetens ära på något sådant sätt, eftersom det är bättre anpassat till demoner.”

Bibeln varnar: ”Eftersom ni inte såg någon gestalt den dag då Herren talade till er på Horeb ur elden ska ni noga akta er, så att ni inte försyndar er genom att ni gör åt er något beläte, något slags avgudabild, en bild… Och när du lyfter din blick mot himlen och ser solen, månen och stjärnorna, himlens hela härskara, låt dig då inte förledas att tillbe dem och tjäna dem” (5 Mos 4:15-16, 19).

Församlingen har fortsatt kampen mot ikontillbedjan genom alla tider, och det dröjde fram till perioden mellan 600- och 900-talet innan ikonerna fick verklig ingång i statskyrkan. Då hade fler kyrkomöten hållits, varigenom man fick välja mellan att tillbe ikoner eller bli evigt fördömd.