Den katolska mysticismen har på senare tid vunnit mark bland evangeliska kristna, menar Per-Arne Imsen, pastor och författare, som ser risker för synkretism och att missionstanken på sikt går förlorad.

Den katolska mysticismen har på senare tid vunnit mark bland evangeliska kristna, inte minst genom böcker från evangeliska förlag. Böckerna har som regel ett tilltalande språk och innehåller mycket som känns positivt. De framställs som en hjälp för stressade nutidsmänniskor att finna en inre frid och ett helande för brustenhet.

Här lindas importerade andliga tekniker in med bibelord. Den gemensamma nämnaren är djupmeditation, kontemplation och ”kristen” mystik, ja, mycket av det man varnande kal­lade new age för 20 år sedan. Dessa böcker lovordas ofta i medierna av en kristen kulturelit.

Kan en kristen söka hjälp från andra religioner för att komma närmre Gud? Dessa författare svarar ett tveklöst ja. Thomas Merton är en katolsk munk som strävar efter att ”bli en så bra buddhist” som möjligt, och därigenom formar en hybridreligion (”Can you trust Thomas Merton?”, Catholic Answers). I sina populära böcker inspirerar han läsarna att följa efter.

Men att vända sig till buddhismen, är att vända sig bort från Kristus och behovet av en Frälsare. I buddhismen frälser man sig själv.

Henry Nouwen, en annan katolsk mystiker som finns på frikyrkornas bokbord, menar att alla har ett inre heligt rum och att man genom tystnaden kan ”uppnå självkännedom, som bringar oss i kontakt med vårt heliga centrum. Den verkliga synden är att förneka sin ursprungliga original-godhet.” (Henri Nouwen and Spiritual Polarities: A Life of Tension, av Wil Hernandez).

Att Gud bor i allt, i hela skapelsen, är vad panteismen lär ut. Synden menar man är att inte inse detta. Man manas att göra en inre resa och hitta det gudomliga inom sig. Men resultatet av denna andlighet blir att Jesu försoningsverk på Golgata inte längre är, som Paulus säger, ”det allra viktigaste.” Han säger emot mystikerna: ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda. … Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom 3:10,23).

Endast tron på Jesu seger över synden kan frälsa. Det finns inte utrymme för självfrälsning i det sanna evangeliet.

Panteismen framträder alltmer som en blivande världsreligion, framburen genom mystiken och miljörörelsen. Katolska mystikern Bede Griffiths säger att ”Kristendomen måste röra sig bortom doktrinerna för att se den gemensamma mystiken som förenar alla religioner”.

Denna andlighet är en utmärkt plattform för en ekumenik som går över alla religionsgränser, eftersom det skapas en upplevelse­gemenskap som kan inkludera även dem som inte har någon tro. Man blir ett i anden med alla som har upptäckt det gudomliga inom sig. Men detta är inte den helige Andes gemenskap, för den riktar alltid vårt fokus till Kristus, den som manar oss att tillbe Fadern, inte bara i ande utan också i sanning.

Denna nya öppenhet för mysticism och synkretism väcker många frågor, inte minst när det gäller missionen. Vi står helt uppenbart inför en skiljeväg. Det finns två synsätt som inte kan stå tillsammans, och vi måste välja på vilken sida vi står:

Antingen hävdar man att alla religioner bara utgör olika vägar till Gud. I så fall är världsmissionens epok avslutad. Då är mission att betrakta som en förolämpning, eftersom den antyder att det kristna evangeliet är ”bättre” och ”sannare”. Eller så brinner man av samma iver som församlingen i Nya testamentet. I så fall är missionsarbetet nödvändigare än någonsin. Då gör man allt för att utrusta, sända, stötta och be Herren om arbetare till skördefälten.

Nu talar många om religionsdialog i stället för mission. Och genom dialog, ”samtal mellan två”, har evangelium mycket riktigt spridits ända sedan Jesu samtal med den samariska kvinnan till när kristna vittnar om Jesus för sin nästa i dag. Men när ordet dialog används för att beskriva motsatsen till att ”gå ut i hela världen och predika evangelium”, då har det blivit något ont.

Sann kristen dialog ersätter inte mission, den utför den.

Frågan om Jesus som enda frälsningsvägen har blivit det avgörande testet på de kristnas trohet mot evangeliet.

Per-Arne Imsen

Denna artikel är en slutreplik publicerad i Världen idag.

Läs tidigare artiklar här