Luthers protest är inte över
Argumenten för protesten har inte blivit färre utan fler och bannlysningen av Martin Luther och lutheranerna står fast, skriver Per-Arne Imsen.
Det tog år av tårar, förtvivlade försök och otillräcklighet. Han blev munk. Det räckte inte. Han blev präst, det räckte inte heller. Han lyckades faktiskt aldrig bli bra nog.
Det var först när han läste Bibeln med ett öppet sinne som han fattade att han inte behövde vara bra nog. Jesus hade redan tagit all hans otillräcklighet med sig på korset. Allt han behövde göra var att ta emot den oförtjänta gåvan, och tro att det Jesus gjorde var för hans skull.
På ett ögonblick lärde Martin Luther känna sanningen som han letat så länge efter. Insikten om att han var älskad förvandlade hans liv på ett sätt historien aldrig kommer glömma. ”Gud älskar oss inte för vårt värde”, konstaterade han, ”vi har ett värde för att Gud älskar oss.”
Religiös ångest låg som en dimma över medeltidens befolkning. Nåden skulle förtjänas eller köpas. Men vad man än gjorde var skärselden ändå ett faktum. Bibelns tröst och visshet fanns på ett språk man inte kunde läsa. När någon översatte Bibeln brändes både översättningen och översättaren.
I Katolska kyrkan hölls människor fast i en blandning av mysticism, vidskeplighet och traditioner i en tid som historien kallar för ”den mörka tiden”.
Munken Martin Luther hade katolska förebilder som Martin av Tours (316–397), som byggde det första klostret i Frankrike. Martin av Tours, som firas i Sverige vid Mårten gås, hade visat vägen för hur man skulle leva som en verkligt god kristen: Man skulle sova på den kalla jorden med bara aska som madrass, klä sig i säckväv, äta ohälsosam mat med lite näring, be i den mest obekväma kroppsställning och utsätta sig för extrem hetta, kyla, hunger och törst. Men det självskadebeteende som utövades i klostren var inte något annat än en gnostisk påverkan och en väg som undergrävde läran om Kristi tillräckliga offer.
Mitt i det kompakta mörkret kom den protestantiska reformationen med nytt ljus, som en följd av att Luther lärt känna sanningen. Det är nu exakt 500 år sedan som han spikade upp sina teser under kyrkans obligatoriska allhelgonafirande. Teserna trycktes och spreds över Europa och katolska kyrkan blev totalt överrumplad av vad många kallar världens första mediala händelse. Men Luthers största protesthandling var att översätta Bibeln till tyska så att vanliga människor kunde få läsa Guds ord. Det startade en dominoeffekt där biblar började översättas i land efter land.
Alla människor i hela världen hade inte kunnat skaka medeltidens romersk-katolska kyrka med all dess pompa, ståt, auktoritet och makt. Men Gud kan göra det omöjliga genom en människa och det gjorde Han.
Det finns de som menar att Luthers protest är över. Man antyder att katolska kyrkan har ändrat sin lära och anslutit sig till Luthers undervisning om rättfärdiggörelse genom tron allena. Man hänvisar till ”Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran” (JDDJ), som undertecknades 1999 av Katolska kyrkans koncilium för kristen enhet (PCPCU) och Lutherska världsförbundet.
Man menar att dokumentet innebär att den katolska kyrkan slutligen har medgivit att Martin Luther hade rätt och de hade fel. Men det betonas i dokumentets första paragraf att det gamla dekretet mot reformationen från kyrkomötet i Trient ”fortfarande är giltigt i dag” och där skickade man förbannelser över dem som hävdar att skulden avskrivs när nåden tas emot. På samma kyrkomöte, i samma giltiga dokument, fastslogs de obibliska lärorna om skärselden, avlaten och de obibliska lärorna om Maria.
Protesten är inte över! Argumenten för protesten har inte blivit färre utan fler och bannlysningen av Martin Luther och lutheranerna står fast enligt RKK, som menar att de är evigt förlorade. ”Över alla dessa uttalar vi bannlysningens straff, straffet att vara anathema (förbannade), med vår fortgående fördömelse och förkastelsedom.”
Mot slutet av 1990-talet krävde lutheraner i dialog med den katolska kyrkan att bannlysningen av Luther och hans anhängare skulle hävas. Vatikanens svar var dock nej och dess talesman Federico Lombardi lät meddela: ”Rykten om att Katolska kyrkan ämnar återupprätta Martin Luther, som ledde den protestantiska reformationen på 1500-talet, är grundlösa”. Detta är detaljer som alltid utelämnas när man hävdar att protesten är över.
Trots denna chimär av enhet i läran står alla påvedömets falska läror från gångna tider kvar. Det som generationer av protestanter med livet som insats har protesterat emot står oförändrat kvar.
Per-Arne Imsen, författare till ”Inga andra gudar”.
