Det går inte att säga annat än att musiken präglat Christina Imsens hela liv. Hon var nämligen bara tre år när hon började sjunga och slå an toner vid pianot. I samma ålder började hon även sjunga på väckelsekampanjer tillsammans med sin pappa, Erik Sonesson, som var riksevan­gelist inom Svenska Alliansmissionen.

– Ja, jag har faktiskt några minnen av att jag sjöng med pappa som litet barn, berättar hon.

Men det var inte bara hon och pappa som sjöng – musiken präglade hela familjen.

– Sången var liksom huvudämnet i vår familj, i vårt hem. Vi hade ingen tv på den tiden så det var sången och instrumenten som flödade jämt.

I ett varmt troende hem var Christinas egen tro på Gud också alltid självklar. Men det var något extra som fick henne att söka sig Gud på allvar.

– Mitt rum låg nära mammas och jag hörde henne ofta be. Det fick mig att börja längta efter hennes relation till Gud, som så genomsyrade hela vår vardag, berättar Christina.

– Hon bad för allt – om symaskinen lade av eller om klockan stannade. Jag förstod att hon älskade Jesus väldigt, väldigt mycket. Det var så gripande.

Tack vare dessa upplevelser började Christina själv plocka upp sin bibel. Och hon blev blixtförälskad.

– Jesus blev min stora tonårskärlek, hur märkligt det än kan låta.

Det tog sig uttryck genom att hon skyndade sig hem efter skolan för att läsa några kapitel i Bibeln och knäböja på sitt rum.

– Jag längtade så oerhört mycket efter de stunderna efter skolan. Det lade en grund i mitt liv som var speciell.

Som 14-åring skrev Christina sin allra första sång, ”Pilgrimens längtan”, och släppte sedan skivor både med sin bror David Sonesson och med Pelle Karlsson. Tjugo år fyllda släppte hon sin första egna skiva, namngiven efter den första sången hon skrev.

– Jag kan fundera över den där titeln i dag, och ser att det där med att vandra som en pilgrim redan hade fått fäste i mig som så ung. Himlen blev levande för mig.

Att hon fick fart på sin egen musikkarriär har hennes man, Per-Arne, som hon träffade redan 1969, en stor del i.

– Han har varit den som står bakom det här, kan man säga, han har varit drivande. Han är själv en duktig musiker, speciellt på gitarr, och har producerat skivorna och fotograferat omslag.

– Hon bad för allt – om symaskinen lade av eller om klockan stannade. Jag förstod att hon älskade Jesus väldigt, väldigt mycket. Det var så gripande.

Tack vare dessa upplevelser började Christina själv plocka upp sin bibel. Och hon blev blixtförälskad.

– Jesus blev min stora tonårskärlek, hur märkligt det än kan låta.

Det tog sig uttryck genom att hon skyndade sig hem efter skolan för att läsa några kapitel i Bibeln och knäböja på sitt rum.

– Jag längtade så oerhört mycket efter de stunderna efter skolan. Det lade en grund i mitt liv som var speciell.

Som 14-åring skrev Christina sin allra första sång, ”Pilgrimens längtan”, och släppte sedan skivor både med sin bror David Sonesson och med Pelle Karlsson. Tjugo år fyllda släppte hon sin första egna skiva, namngiven efter den första sången hon skrev.

– Jag kan fundera över den där titeln i dag, och ser att det där med att vandra som en pilgrim redan hade fått fäste i mig som så ung. Himlen blev levande för mig.

Att hon fick fart på sin egen musikkarriär har hennes man, Per-Arne, som hon träffade redan 1969, en stor del i.

– Han har varit den som står bakom det här, kan man säga, han har varit drivande. Han är själv en duktig musiker, speciellt på gitarr, och har producerat skivorna och fotograferat omslag.

Emellan musikinspelningarna blev Christina mamma till sju barn, samtidigt som hon också arbetade som lärare och var pastorsfru.

– Jag tycker nästan att jag har levt flera människors liv samtidigt, jag har alltid haft flera bollar i luften, säger hon.

Men musiken har hela tiden fortsatt ha en stor plats i hennes liv.

– Den har varit enormt viktig och flödande, då vi alltid haft ett församlingsliv där vi sjungit mycket, förklarar hon.

Musikintresset har också smittat av sig till barnen, som precis som hon själv fick musiken med modersmjölken.

– Hela familjen har sjungit genom åren. Musiken har varit det primära i familjen från att barnen var små.

Genom åren har hon släppt inte mindre än 40 skivor och skrivit ett stort antal sånger, och översatt ytterligare ett antal.

– Varje sång jag har skrivit har en liten historia. De har blivit levande kanske bara genom en mening som jag sedan byggt upp.

Det är dock inte bara sånger på svenska. En av hennes favoritlåtar, ”Kad imam te”, är till exempel översatt från svenska till kroatiska.

– Den är ganska kraftig den sången. Jag kommer ihåg när jag fick den, och hur jag satte mig på sängkanten, tog penna och papper och skrev ner den.

Fler av hennes sånger är också översatta till engelska, norska och franska – och inte minst spanska. Christina har nämligen blivit ett etablerat namn i Latinamerika, tack vare sina spanska texter. På 80-talet gav hon ut kassetter genom sin församling, Maranata, i Stockholm för att finansiera ett missionsarbete i Dominikanska republiken.

– Intäkterna från kassetterna gick rakt in i arbetet bland barn, som fortfarande pågår i dag. Jag har lite av mitt hjärta där.

Fortfarande får hon meddelanden via Facebook om människor från Latinamerika som berättar om vad hennes sånger betytt för dem.

– Det pågår hela tiden. Det är klart att det är roligt. Jag fattar det kanske inte riktigt själv, men visst är det kul att sångerna finns på olika språk, säger hon, och framhåller att hon tackar Gud för det.

– När jag mötte Jesus gav han mig en nyckel till människors hjärtan, och det var sången. Jag upplevde, ”vem ska berätta om den här kärleken om inte jag, som redan har mött den?”.

Så har det också blivit. Genom alla år har hon fortsatt vittna om Jesus genom sång och musik.

– Det brinner en liten eld i mitt hjärta och den släcks inte. Jag är väldigt glad för den där elden som tändes som 14-åring. Det finns inget jag brinner för mer än att få älska och tjäna Jesus.

Faktum är att hennes frimodighet dessutom har blivit större genom åren.

– När jag är ute bland människor har jag väldigt lätt för att vittna om Jesus. Det kommer så naturligt, för det finns så mycket av det i mitt hjärta.

I somras fyllde Christina Imsen 70 år, men hon slår inte av på takten för det. I början av december släppte hon en ny skiva, åtta år efter den senaste, med både nyskrivet och andras material.

– Jag har brottats lite med min hälsa, men nu kände jag att det var dags, säger hon.

Var och en av sångerna har ett budskap om hur man kan bli fri och förlåten, berättar Christina.

När jag frågar om hon kommer att släppa fler skivor i framtiden, svarar hon snabbt:

– Jag tror det. Jag har precis fått en sång, en text som är som ett kärleksbrev från Jesus, säger hon, och berättar att hon fortfarande ofta plockar fram sin gitarr.

– Jag älskar att få sitta och spela med gitarren eller vid pianot, då njuter jag. Det är lite obeskrivligt, men jag mår väldigt gott av att få sjunga.

Inte sällan sjunger hon lovsånger och ofta återvänder hon till sina egna sånger.

– Jag sjunger mina gamla sånger som betytt mycket för mig, säger hon.

Hennes egen favoritsång, då? Christina behöver inte fundera särskilt länge innan hon nämner ”Vem kan skilja dig från Kristi kärlek”, en sång som också översatts till spanska och blivit populär i Latinamerika.

– Den var som en bön som kom ur hjärtat. En liten uppgörelse med Jesus om att jag inte ville att mitt hjärta skulle vara fläckat och att jag inte vill något hellre än att leva mitt liv för honom.

– Det är också Per-Arnes älsklingssång, den finaste han vet, tillägger hon.

Rakt igenom hennes så långa musikkarriär har det alltid varit självklart för Christina att skriva andliga sånger och hålla fast vid den kristna musiken.

– Jesus har varit för underbar för mig för att jag skulle säga farväl till honom som burit mig. Han har varit min stora kärlek genom åren. Genom allt har Jesus varit mitt hjärtas stora skatt.

Mattias Backlund