Noa är inte världens frälsare
När tanken sprids att alla trosuppfattningar är olika vägar till samme Gud revideras bilden av Jesus Kristus, skriver Per-Arne Imsen.
Att Jesus är den Bibeln säger att han är kan en muslim som håller fast vid Koranen inte hålla med om. Ska man då ha en andlig gemenskap mellan kristna och muslimer får man skaffa undan Jesus Kristus, Guds son, och hitta något annat att förenas omkring. Noas ark till exempel.
Från alla håll sprids nu tanken att alla trosuppfattningar har rätt och är olika vägar till samme Gud. Det innebär samtidigt att bilden av Jesus Kristus revideras.
Påven talade helt nyligen i Förenade Arabemiraten om att ”pluralismen och mångfalden av religioner… är Guds vilja i hans vishet.” Han målade också ut en vision om fred, där religionerna förenas i en brödraskapets ark. En hänvisning till Noa och hans familj som räddades från floden genom arken.
Bilden är inte ny. Här är ett citat ur min bok Inga andra gudar:
”Kyrkornas Världsråd (KV) säger: ”Vi erkänner att det är nödvändigt att förflytta sig bortom en teologi som begränsar frälsningen till ett oförbehållsamt och personligt förhållande till Jesus Kristus. Frälsningens mysterium uttrycks på många sätt.’
Världsrådet menar med andra ord att det inte finns någon synd som behöver sonas, utan man förflyttar frälsningen från Jesu verk på Golgata till Guds förbund med Noa.
KV säger: ’Vi ser i förbundet med Noa ett förbund med hela skapelsen, som sträcker sig till jordens ändar när Gud leder nationerna genom sin visdom och förståelse. Människor har i alla tider haft möten med den levande Guden. De vittnar om att de både sökt och funnit frälsning.’ I de andra religionerna finns frälsning ’för dem som lever ett troget och sanningsenligt liv inom ramen för de religiösa traditioner som de leds och inspireras av… Vi kan inte sätta gränser för Guds frälsningsmakt.’
Man menar att det inte i första hand är genom Kristus, utan genom Anden, som förståelsen för rikedomen i ’gudsuppenbarelsen’ i de andra religionerna kan komma kristna till del.”
Det är här den katolska mysticismen kommer in. Den har på senare tid kommit, på bred front, in även bland evangeliska kristna, inte minst genom böcker som publicerats på traditionellt evangeliska förlag. En av de populära författarna är Thomas Merton, som blandar katolicism och buddhism och därigenom formar en hybridreligion. Merton, en katolsk munk, strävar efter att ”bli en så bra buddhist” som möjligt. Och han uppmanar sina läsare att följa honom. Men att vända sig till buddhismen, är att vända sig bort från Kristus och varje behov av en Frälsare. I buddhismen frälser man sig själv.
Den katolske mystikern Bede Griffiths säger att ”Kristendomen måste röra sig bortom doktrinerna för att se den gemensamma mystiken som förenar alla religioner. Se den ekologiska katolska mystikens jämlikhet med ockultism.”
Andligheten i mysticismen tycks göra det särskilt lätt att hoppa över religionsgränserna.
Frågan om Jesus som den enda frälsningsvägen håller nu på att bli det avgörande testet på de kristnas trohet mot evangeliet och missionsbefallningen.
I sin bok ”Ekumenismen och Bibeln” undrade David Hedegård ”om missionsarbetet har nått sitt slut och något annat har kommit och tagit dess plats, nämligen en fri diskussion mellan alla ledande andar i alla jordens religioner rörande de andliga värdena i de högsta religionssystemen.”
Vi står helt uppenbart inför en skiljeväg. Det finns två synsätt som inte kan stå tillsammans. Och vi måste välja på vilken sida vi står:
Antingen hävdar man att alla världens religioner bara utgör olika vägar till Gud. Då är all kristen mission att betrakta som en förolämpning, eftersom den antyder att det kristna evangeliet är ”bättre” och ”sannare” än alla andra religioner. Om det förhåller sig så, då är världsmissionens epok avslutad.
Eller så brinner man av samma iver som församlingen i NT och alla missionärer från då till nu och hävdar att missionsarbetet är nödvändigare än någonsin. Då gör man allt för att utrusta, sända, understödja och be till skördens Herre för Hans tjänare på de olika fälten.
Religionsdialog? Dialog betyder ”samtal mellan två”. Det uttrycker en positiv mänsklig förmåga till kommunikation. Genom dialog har evangelium gått vidare, allt från Jesu samtal med den samariska kvinnan, genom sekler av frimodiga kristna, till alla överallt i världen som vittnar om Jesus i dag. Men när ordet dialog används för att beskriva något som är en motsats till att ”gå ut i hela världen och predika evangelium”, då har det blivit något ont. Sann kristen dialog ersätter inte mission, den utför den.
Till sist, det är inte Noa som ska förena och rädda oss, utan Jesus Kristus. Inte islams Jesus, inte judendomens Jesus, inte en kyrkopolitisk Jesus. Evangeliernas Jesus är vår frälsningsark!
Bibeln säger: ”Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.” Apg 4:11–12.
Per-Arne Imsen, författare till ”Inga andra gudar”
