Påven och hans muslimska bröder är inte bröder i Jesus Kristus
I påvens muslimska brödraskap passar den katolska Maria mycket bättre in, eftersom hon, på samma sätt som hos katoliker, har en särställning hos muslimer. Det skriver Per-Arne Imsen, bibellärare och författare apropå påve Franciskus religionsdialog med islam.
Alldeles nyligen fick den högste ledaren för shiamuslimerna i Irak, Ayatollah al-Sistani, besök av påve Franciskus. Enligt katolska Crux kretsade samtalet kring ”de stora utmaningarna som mänskligheten står inför, Guds roll och hans budskap och behovet av att engagera sig för högre värden”.
Redan i sitt installationstal klargjorde påven att relationen med islam var hans prioritet. Sedan dess har han ständigt omfamnat, haft bönemöten och skrivit under dokument med muslimska ledare världen över.
Det måste ha gjort ett starkt intryck på muslimer när påven, för några år sedan, i en tydlig handling visade hur redo han är att passera gränser. Det blev som en markering då han och Istanbuls stormufti, Rahmi Yaran, förenades i ett bönemöte i den berömda Blå moskén, vända mot Mecka, helt enligt muslimsk sed.
För två år sedan arrangerade påven och den främste imamen inom sunni-islam, Sheikh Ahmad Al-Tayyeb en interreligiös ceremoni i Abu Dhabi inför hundratusentals muslimer och katoliker. De trädde fram på scenen tillsammans ”hand i hand i en symbol för interreligiöst broderskap” och ”undertecknade en historisk broderskapsförklaring”.
I oktober 2020 kom sedan uppföljningen i formen av en påvlig encyklika, Fratelli Tutti (Alla bröder).
Här, i denna encyklika, blir påvens universalism speciellt tydlig när han vill förena det ”gemensamma goda” från alla religioner. ”Var och en ger rikedomen av sin tro … alla är bröder och systrar.” (Jag utvecklar detta mer i min engelska bok No other gods).
Encyklikan presenterades i Vatikanen av en muslimsk (!) domare, som vid ceremonin sade att han som en ung muslimsk forskare i sharialagen och islamisk tro delade varje ord påven skrivit i encyklikan, och han såg hoppfullt fram emot upprättandet av ett hela mänsklighetens gemensamma broderskap.
Påvens encyklika består av 287 paragrafer, som behandlar situationen för mänskligheten och världen. Problem och lösningar presenteras utan att en enda gång nämna vad Gud har gjort för att rädda människan och lösa hennes problem. I stället tecknar påven en världsbild, människosyn och Kristusbild som är allt annat än biblisk.
Och eftersom de grundläggande förutsättningarna är fel blir allting fel.
Är människan så god, som påven framhåller, att vi genom paragraferna i hans encyklika kan sluta göra ont och börja göra gott?
Om synden kan pratas bort genom religionsdialog och om en universell godhet uppnås genom att samla ”människor av god vilja” omkring ”det gemensamma goda”, borde Gud ha tagit en mycket enklare väg än att sända sin Son till denna fientliga värld. Hur är det möjligt att Gud inte kommit på det här tidigare?
Varför innehåller inte Bibeln ett vänsterpolitiskt manifest och riktlinjer om interreligiös dialog, om det kan befria människan och åstadkomma fred på jorden?
Det räcker inte att pynta sitt resonemang med bibelverser. Som kristen söker man själva svaren i Bibeln. Den är den karta och kompass som Gud gett oss för att vi inte ska ledas vilse av dem som pekar ut fel färdriktning.
Paulus säger: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror” (Rom 1:16). Guds kraft – i motsats till människors fåfänga försök att frälsa sig själva. Vi blir nya skapelser i Kristus när vi förs från Satans makt och till Gud. När vi får en ny natur förvandlas omständigheter, familjer, länder och världen.
Historien är fylld av hundratals miljoner vittnesbörd om förvandlade liv, av människor som mött den underbare Jesus, den sanne Fredsfursten.
Trots att Koranen hämtat flera gestalter och berättelser ur Bibeln är islam och kristendomen helt oförenliga. Islam förnekar frälsaren Jesus Kristus, hans död och uppståndelse. 1
Påven och hans muslimska bröder är inte bröder i Jesus Kristus. Den Jesus de har gemensamt är en annan Jesus, en visdomslärare och profet som inte kan frälsa.
I påvens muslimska brödraskap passar den katolska Maria mycket bättre in, eftersom hon, på samma sätt som hos katoliker, har en särställning hos muslimer. ”Maryam” har ett eget kapitel i Koranen2 och är den enda kvinna som uttryckligen nämns vid namn. Faktum är att hon är omnämnd fler gånger i Koranen än i Bibeln.
Kanske är det inte en Fader, utan en Moder, som gör påven och imamen till bröder?
I religionsdialogen förflyttas Jesus Kristus, Guds Son, från centrum ut i periferin, och nästan vad som helst tycks kunna ta hans plats.
1. Koranen, Sura 4:157–158
2. Koranen, Sura 19.
Per-Arne Imsen
Denna artikel är en slutreplik publicerad i Världen idag.
