I en replik på min förra artikel förnekar Jan Eckerdal att receptiv ekumenik skulle handla om att ”blanda samman olika tro”. Och det är naturligtvis skönt att höra de orden.

Vad som ändå skapar frågor är att på den konferens, nästa år, som ska introducera den nya ekumeniken är några präster huvudtalare vars tjänst fokuserar på förbindelsen med andra religioner: Mathew Chandrankunnel, katolsk präst från Indien, med ett djupt engagemang för andlighet över religionsgränserna, samt Paul D Murray, Durham-universitet och lärjunge till jesuiten Karl Rahner, som myntade begreppet ”Anonym kristen”, som innebär ”möjligheten till frälsning utan en tydlig kristen tro, även genom andra religioner”.

Dessa två är alltså speciellt utvalda att lära ut receptiv ekumenik. Varför just de?

Eckerdal skriver att Sveriges kristna råd ”har berett viss plats för den metod som kallas receptiv ekumenik”. Är det utomstående aktörer som väljer talare och gör upp programmet för det som man ”berett viss plats för”? Vet man inte lokalt vad det är som händer?

Den uppgradering och breddning av ekumeniken som just nu sker över hela världen måste förstås i sitt sammanhang. När den receptiva ekumeniken presenteras, betonas det att den har en viktig bakgrund i dialogen med andra religioner, och den har i sin tur sitt ursprung i det Andra Vatikankonciliets encyklikor och dekret.

Påve Fransiskus har varit en mycket drivande kraft för att genomföra dem, när han ivrat för att skapa universell enhet genom att förena det bästa ur alla religioner.

Parallellt kommer nu också ” comparative theology”, som handlar om att jämföra sin tro med andra religioner och ”scripture reading”, som till exempel vill påverka kristna förkunnare att även predika från Koranen, Bhagavad-Gita eller andra religioners böcker.

Den receptiva ekumeniken är ett uttryck för det nya synsätt där det inte längre räcker att respektera andras religionsfrihet, utan där man också måste erkänna deras tro som lika sann som sin egen.

Detta synsätt gör att varje försök, av evangeliska kristna, att missionera i katolska eller muslimska länder, betraktas som en förolämpning, eftersom det antyder att missionärerna har en ’bättre’ och ’sannare’ tro än de man försöker omvända.

Frågan är om den nya globala ekumeniska gemenskapen leder till förbud att bedriva evangelisation och mission, för dem som inte är receptiva?