Det är viktigt, inte minst för pingstförsamlingar, att nu få veta vad som är sant. Det som receptiv ekumenik representerar är ett stort steg bort från biblisk kristendom. Ulrik Josefsson tycks inte se konferensen i sitt rätta sammanhang. Vad de speciellt utvalda talarna undervisar i andra konferenser ger oss förmodligen en klarare bild.

Överst i talarlistan står den katolske kardinalen Anders Arborelius, vilket är helt naturligt. Receptiv ekumenik är till 100 procent en katolsk produkt med rötter i det Andra Vatikankonciliet. Där formades den nya öppenheten mot religionerna, främst uttryckt i encyklikorna, ”Ad Gentes” och ”Nostra Aetate”. Där kan man exempelvis läsa: ”Den katolska kyrkan förkastar ingenting av vad som är sant och heligt i dessa religioner.”

Under åren som gått efter konciliet har en receptiv ekumenik som ofta korsar religionsgränserna vuxit med väldig kraft. Några exempel på detta är för det första hur den katolske biskopen Samuel Ruiz från Chiapas, Mexiko, berättar att efter att han ”återvände hem från Andra Vatikankonciliet drogs nya riktlinjer upp. Med dokumentet Ad Gentes i ryggen, började en ny epok.” Sedan dess har han medverkat till att forma en blandning mellan katolicism och amerikansk ursprungsreligion, kallad Maya-kristendom, där tillbedjan av ursprungsfolkens avgudar finns med i liturgin. I Kongo bjuds de ockulta förfädernas andar in när man firar mässan. Allt enligt den nya och av Vatikanen godkända mässliturgin. Exemplen är många. Jag skriver mer om det i min bok ”Inga andra gudar”. Det är i denna riktning receptiv ekumenik går, och även om man tar ett steg i taget tycks man nu gå väldigt fort fram.

Talare nummer två är den indiske katolske prästen Mathew Chandrankunnel, som ”hjälper människor att uppskatta de gemensamma elementen i hinduismen och kristendomen och de stora mästarna i båda traditionerna”. Han inledde ett konferenstal i Marocko för en tid sedan med att citera en av sina katolska bröder, teologen John Dunne: ”Vår tids heliga man ser inte ut att vara en figur som … Jesus … utan snarare en som Mahatma Gandhi.”

Chandrankunnel menar, förstår vi av hans tal, att Gandhis förtjänst var att han korsade religionsgränserna. Chandrankunnel betraktar bibeltexter, som han citerar, som otidsenliga och irrelevanta för moderna människor. Han lovprisar istället yogan som ett medel att förena mänskligheten i en gemensam andlighet: ”Den är ett av Indiens största bidrag till mänskligheten … ett kraftfullt verktyg för att lyfta kroppen … till ett högre medvetandetillstånd … där det mänskliga livet och det gudomliga sammanflätas till en oupplöslig enhet.”

Detta är inte kristendom. Det är hinduism. I förkonferensen förra året talade han om ”en kosmisk Kristus”, ett new age-begrepp.

Nästa namn på talarlistan är Paul D Murray. Han är lärjunge till Karl Rahner, som format läran ”anonym kristen”, som innebär frälsning i andra religioner. Guds frälsningsplan heter Jesus Kristus. I receptiv ekumenik presenterar man istället en antikristlig frälsningsplan. Spontant kommer frågan: Vem väljer talare när Sveriges kristna råd (SKR) ska dra upp sina framtida riktlinjer? Varför just dessa? Och var finns urskiljningen? Varför är bibeltroende kristna delaktiga i detta?