Som Ivar Lundgren mycket riktigt skriver i sin replik på min tidigare artikel används ordet ekumenik för att beskriva många olika saker. Det kan ibland användas för att beskriva Andens enhet, men det kan i andra sammanhang betyda religionsblandning.

Vi lever i en tid av stor förvirring och många kristna är drabbade. Därför är det viktigt att alla Andens gåvor är verksamma, inte minst profetia och andebedömning, och att allt dessutom prövas inför Guds ord. Ivar Lundgren ger exempel från den karismatiska väckelsen. Och vi gläds över alla väckelseskeden vi kan se tillbaka på. Det är nådestillfällen från Gud då han kallat till en djupare gemenskap med honom.

När Gud sänder sin Ande är det inte som en legitimation på att vi har uppfattat allt rätt. Gud döper inte i Anden för att vi är pingstvänner eller katoliker. Anden får människor som hungrar efter det Gud har lovat.

När jag blev andedöpt var jag tio år, och då förstod jag inte mycket av det som jag senare har fått lära från Guds ord. Men Gud har en avsikt med att utgjuta av sin Ande. Jesus säger: ”Men när han kommer, sanningens Ande, då ska han leda er in i hela sanningen” (Joh 16:13).

Så den viktigaste frågan är: Vad gör vi med det som Gud ger?

I sin senaste bok nämner, Vägen jag fann, nämner Ivar Lundgren kardinal Suenens: Han ”var den karismatiska rörelsens främsta namn”. Jag skriver också om honom i min bok. Bland karismatiker sade kardinal Léon-Joseph Suenens: ”Att be i tungor är lika naturligt som att tala sitt eget modersmål.”^*

Men det räcker inte att lyssna på ett enskilt uttalande.

Det blev stor oro i Vatikanen när man såg att majoriteten av de katolska karismatikerna verkade separat från kyrkan. De samlades i hemmen. Det blev Suenens uppgift att dra dem tillbaka. Nu skulle det tas krafttag mot den starkt växande lekmannarörelsen.

”På karismatiska kongresser, världen över, undervisade Léon-Joseph Suenens om jungfru Maria, om sakramenten och påveämbetet. På så sätt bidrog han till att ’katolicera’ den karismatiska rörelsen. Och hans arbete har burit frukt. En nyligen gjord undersökning visar att ’jungfru Maria har en särskild plats i karismatisk katolsk tillbedjan och åberopas i bön tillsammans med den helige Ande och Jesus. Den stora roll som jungfru Maria spelar i karismatisk katolicism är ett sätt att skilja sig från protestanter och utgör ett varumärke på att man verkligen är katolik.’”^*

Ett ytterligare exempel på det problematiska med den organiserade ekumeniken är hur Suenens, som var frimurare, samtidigt som han ledde den katolska karismatiska rörelsen, arrangerade en konferens som skulle verka för ett förenande av världsreligionerna för att upprätta en kommande världsregering.

I konferensen formades deklarationen: ”Buddhister, kristna, konfucianister, hinduer, jainister, judar, muslimer, shintoister, sikher, zoroastrier har här sökt att lyssna till anden hos de olika ärevördiga religionernas traditioner. Vi gläder oss i hoppet att den långa eran av isolering och fördomar mellan mänsklighetens religioner nu är borta för alltid. Vi vädjar därför till alla de religiösa gemenskaperna i världen att inskärpa en ny attityd av världsmedborgarskap.”^*

Sanningens ande leder in i hela sanningen, inte bort från den. Den ende som tjänar på att det skapas dimridåer kring enhetsfrågan är Guds folks fiende. Hans mångtusenåriga mission är att blanda ljus och mörker, sanning med lögn.

Vi bör skyndsamt återgå till den distinktion som tidigare generationers väckelsekristna gjorde när de skilde mellan den organiserade ekumeniken och det som var Andens enhet. Gränserna är naturligtvis inte knivskarpa, men för den skull inte mindre viktiga.

*Citat från Inga andra gudar, av Per Arne Imsen.

Per-Arne Imsen