Skip to main content
0

Står påven verkligen någon nära?

Påve Franciskus talar såväl de evangeliska, ekumeniska och interreligiösa som de sekulära och traditionella språken. Han tycks närma sig alla utan att alls flytta på sig. Men just det faktum att alla anser att han står dem nära, väcker frågan: Är han verkligen nära någon? skriver Per-Arne Imsen.

500-årsminnet av reformationen har, under ett års tid, firats runt om i världen och Vatikanen(!) har varit medarrangör för festligheterna. På den högtidliga minnesgudstjänst i Lund, dit frikyrkoledare och ledare för andra religioner hade inbjudits, bad påve Franciskus: ”O helige Ande, hjälp oss att glädja oss över de gåvor som kyrkan har fått genom reformationen.” Han fortsatte nästa akt med att uttrycka sorg över den splittring reformationen orsakade.

Dagen efter skrev en svensk pingstledare på sin blogg: ”Det var vackert att höra påve Franciskus tala om ’nåden allena’.”

Många katoliker och protestanter är överens om att det som nu sker är historiskt och visar hur nära man har kommit varandra. I Sverige.

Men påven reser också för att möta religiösa ledare världen över och då får budskapet ofta ett annat innehåll. När han nyligen besökte Chiapas i södra Mexiko, talade han inte om nåden allena, utan gav i stället sitt stöd till den religionsblandning som är officiell katolsk lära där.

Denna religionsblandning kal­las för ”Maya-katolicism”. En rapport från Stanford University säger: ”Man kan till exempel ofta se Maya-katoliker utföra ceremonier som är uppenbara shamanritualer. Kyckling­offer och matoffer erbjuds i vissa kyrkor.”

”De senaste åren har en så kallad urbefolkningsteologi (Teología India) vuxit fram”, skriver den katolska tidskriften Signum, som bedömer att denna teologi kommer att växa sig starkare i framtiden. Signum skriver också att ”en synkretism av kristendomen och mayareligionen har i och för sig kännetecknat kyrkans liv i Chiapas i århundraden, men det är framför allt under de senaste 40 åren som en inhemsk kyrka vuxit fram.”

Biskop Samuel Ruiz är den som, enligt Signum, gjort mest för att utforma Maya-katolicismen. Enligt US News blandade han ”katolicism och inhemsk kultur, som inkluderar lövruskor, ägg och hänvisningar till ’Gud fader’ och ’Gud moder'”. Påven var vid sitt besök angelägen om att hedra Ruiz och bad framför hans grav, under ett besök fyllt av talande symbolik.

Gud moder, som här hänvisas till, är Moder jord. Hos urbefolkningen i Anderna kallas hon ”Pachamama” och bland katoliker identifieras hon som jungfru Maria. Fernando Cajías, som är doktor i amerikansk historia, säger att de katolska kolonisatörerna ”insåg att det inte gick att utplåna den inhemska religionen. De bestämde sig därför att blanda katolsk tro med gudar från de lokala religionerna. I centrum för denna synkretism står Pachamama och Jungfru Maria.”

Det är drygt 500 år sedan som Katolska kyrkan etablerade sig i Sydamerika och påven firade också detta 500-årsjubileum med ett erkännande av en annan trosinriktning, precis som i Sverige.

Men anledningen av påvens besök i södra Mexiko var inte bara att hylla människors rätt till religionsfrihet, utan också motsatsen. Religionsprofessor Andrew Chestnut säger att påvebesöket är en del av en katolsk insats i Latinamerika för att vända en trend, där katoliker från ursprungsbefolkningen i hög frekvens lämnat RKK för de evangeliska församlingarna.

I Chiapas, där påven välsignade Maya-katolicismen, får de evangeliska kristna inte del av den välsignelsen. I stället får de utstå förföljelse, där de misshandlas, fråntas sina hem och får sina kyrkor förstörda, eftersom de inte vill delta i, eller bidra med pengar till, festivalerna som består av en mix av katolicism och hedniska ritualer med statyer av Maria, bilder på helgon, stamgudar, ockulta danser, sexuell omoral och enorma alkoholintag.

Pastor Edras Alonzo berättar att ”man försöker tvinga evangeliska kristna att delta i ceremonier som tillhör en tro som inte längre är deras.” Och när de söker hjälp hos myndigheterna för att få tillbaka hus och mark, svarar man att de måste gå tillbaka till sin gamla religion, katolicismen.

Medan påven i Sverige uttrycker ”sorg över splittring” förföljs de evangeliska kristna i Mexiko. Man kan fråga sig: Gäller ”nåden allena” bara för Sveriges protestanter?

Påven, som i Time Magazine valdes till ”Årets person”, lyckas närma sig både svenska protestanter och dyrkare av Maya-gudar i Mexiko, trots dess diametrala olikheter. Och på andra håll i världen ber han vänd mot Mecka, besöker buddistiska kloster, och talar i FN och den amerikanska kongressen.

Italienska Evangeliska alliansen, som ser RKK på nära håll, skriver om Franciskus: ”Han talar alla språk, det evangeliska, det ekumeniska, det interreligiösa, det sekulära och det traditionella. Han tycks närma sig alla utan att alls flytta på sig. Han tycks nå alla utan att gå särskilt långt. Och det faktum att alla”, skriver Evangeliska alliansen, ”anser att han står dem nära, måste få oss att ställa frågan: Är han verkligen nära någon?”

Denna artikel är publicerad i Världen Idag

Läs tidigare artiklar här