Statsmaktens påverkan på församlingen
Frågor kring Guds folks förhållande till statsmakten har varit aktuella i flera tusen år. Historiska exempel kan hämtas från Mose, Daniel och många andra. I Sverige har situationen sett olika ut i olika tider. För 150 år sedan var det konventikelplakatet, men idag krockar församlingarna med en antikristlig etik och moral som successivt lagstiftas fram.
För Eivind Berggrav blev frågorna om statens makt särskilt aktuella. Han var biskop i Oslo på 1930-talet och blev satt i husarrest under kriget. Då skrev han i största hemlighet en bok, som fick titeln ”Staten och människan”. Han skrev: ”Även demokratiska stater har under de senaste årtiondena velat lägga så mycket som möjligt under staten och låta den blanda sig i nästan alla förhållanden… Hur långt kan de som vill gå in för andlig frihet tåla den växande totalitära andan hos en modern stat?”
Martin Luther skrev att ”när staten är total, när den själv vill vara livsåskådning och påtvinga människorna en livsuppfattning, då är djävulen lös… då sätter sig staten i Guds ställe, då är den Antikrist”.
Historikern GunnarWestin hämtar ett exempel från 300-talet: ”Kejsaren försökte med pengar vinna ledande män över på den katolska sidan, men Donatus vägrade ta emot pengar av kejsaren. Han såg dem som mutor och fällde de avvisande orden: Vad har kejsaren med kyrkan att göra?
Därmed gav han frikyrkorörelsen för alla tider ett slagord och detta har ofta upprepats.”
I Sverige fördelas årligen omkring 100 miljoner kronor till trossamfunden. Det beror inte på att vi är en kristen stat. Sverige räknas som det näst mest sekulariserade landet i världen. Varför betalar då den sekulära staten dessa bidrag, hur villkoras de och hur påverkar de mottagarna?
Enligt lagen om trossamfund får bidrag endast lämnas till ett samfund “som bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på.”
Men Guds församlings uppgift är inte att stärka samhällets skiftande värderingar, utan den förblir den bibliska sanningens stödjepelare. Att ett beteende är lagligt, ett tankemönster uppmuntrat, ett handlingssätt utbrett, gör det inte rätt.
Prästen Anna Sophia Bonde skriver i Dagen, att om bidragen ”innebär konformitet, att vi avkrävs en viss typ av teologi, då bör vi avsäga oss bidragen. Religionsfriheten väger, i jämförelse med pengarna, förhoppningsvis tyngre. Vi är som församlingar och enskilda så vana vid den svenska formen av välfärdssystem, att vi inte riktigt begriper att den frestar oss att sälja vår själ.”
Kanske märks den ekonomiska styrningen tydligast på en del teologiska högskolor. Skolor som startades för länge sedan av bibeltroende kristna, för att utrusta pastorer, evangelister och missionärer. Dessa skolor har sakta men säkert blivit liberalteologiska fästen då staten med sin finansiering tagit kontrollen över undervisningen. Det finns många sorgliga exempel på vilken skadlig inverkan sådana skolor utövat på ungdomar som startat med brinnande hjärtan, men slutat med huvuden fulla av liberalteologi och otro. Alla som utexamineras blir naturligtvis inte liberalteologer, men tusentals kristna har fått växa bland obibliska tankar. Den fiendemakt som velat kväva Guds verk i Sverige har haft förvånansvärt lite motstånd.
Även på missionsfälten har bidragen förändrat. Evangelium i ord och gärning har bytts ut mot biståndsarbete, eftersom bidragen inte får användas till det som missionärer är kallade till. Det är katastrof att det har fått ske, att det fortfarande pågår och att det har fått pågå så länge.
Per-Arne Imsen
