Både historien och samtiden visar många exempel på att centraliserad religiös makt inte är bra. I kombinationen religiös och politisk makt har de största brotten mot mänskligheten begåtts. Kristna bröder och systrar som inte böjt sig under kyrkans totalitära anspråk har fått betala ett högt pris.

Vi har den senaste tiden på nytt fått höra de gamla katolska argumenten: De protestantiska kristna är alldeles för splittrade och behöver enas under påven. Det har också framförts synpunkter på att det behövs ett samlande läroämbete för de karismatiska kristna. Visst finns det problem med spretighet, liberalteologi och smygande villoläror. Men lösningen heter inte centraliserad makt.

Vår tids postmodernism liknar i flera avseenden det romerska rikets mångguderi. De kristna apologeterna hade precis som i dag ett tufft jobb att bekämpa judaisering, gnosticism, antinomianism med mera. Men ett ännu större problem uppstod när den framväxande katolska kyrkan började göra diktatoriska anspråk på att ensam äga tolkningsrätten.

Vid 300-talets början kom sedan närmandet till den politiska makten. Kejsare Konstantins toleransedikt medförde stora förändringar för den tidigare förföljda kyrkan. De katolska biskoparna tillerkändes både religiös och politisk makt och fick sola sig i kejsarens glans. Kyrkan förenades med staten i ett oheligt äktenskap. Och ju mer kyrkan växte i yttre makt, glans, rikedom och anseende, ju mer fjärmade den sig från Apostlagärningarnas enkla och andefyllda församlingsliv. Den försvagning av kristendomen som förföljelsen inte lyckats med skedde nu i snabb takt.

Den nicaenska trosbekännelsen blev sedan lag i Romar­riket och användes som ett redskap för kyrkan och kejsaren att kuva och kontrollera folket. Alla skulle under tvång bekänna sig till den kristna tro som biskoparna i Rom, Antiokia och Alexandria var garanten för. Enhetssträvandena drevs så långt att all religiös verksamhet utanför den katolska kyrkan förbjöds.

Visst fanns det, då som nu, villo­lärare men vid denna tid fanns det stora skaror av kristna utanför institutionskyrkan. De vände sig mot det avfall från den apostoliska kristendomen som hade skett. De älskade Guds Ord och höll den helige Andes eld brinnande. De blev stämplade som kättare av kyrkan och utsattes för häftiga förföljelser. Dessa andefyllda, levande kristna samlades i stora och små församlingar runt om i det romerska riket. De hade mycket mer gemensamt med den urkristna församlingen, med apostlarna och Jesus själv, än den katolska kyrkan och dess framväxande påvedöme.

Allt är inte svart och vitt. Det fanns naturligtvis profeter och sanningssägare inom institutionskyrkan. Deras historia är väldokumenterad. Jag vill här lyfta fram dem som man har försökt gömma undan. De som trots att de stod för ett renare evangelium än sina förföljare stämplades som kättare. De berövades sina ägodelar och dödades därför att de inte böjde sig under biskoparna.

Historien ger många exempel på att centrala läroämbeten inte är någon garant för främjandet och bevarandet av urkristendomen. Vi behöver inga fler kontroll-freaks. Vi behöver profeter med den helige Andes smörjelse och auktoritet och människor som lyssnar som man gjorde i Berea, där man forskade dagligen i skrifterna för att se om det man hörde stämde (Apg 17:11).

Vi behöver de andliga tjänsterna och nådegåvorna. Vi behöver andefyllda och bibelläsande kristna som inte kan tiga med vad de har sett och hört (Apg.4:20). Kristna som inte överlämnar arbetet på entreprenad till professionella specialister. Forna tiders kristna kallades för läsare därför att de läste Bibeln så flitigt. Det är en gammal katolsk tanke att människor inte kan läsa Bibeln på egen hand utan att få den tolkad av kyrkans prästerskap. 1229 förbjöd kyrkan vanligt folk att läsa Bibeln. Man menade att kätteriet uppkom av att folket studerade Bibeln. Folket såg de stora skillnaderna mellan vad som stod där och vad kyrkan representerade. Prästerna såg bara en utväg – att ta Bibeln ifrån dem. Underskatta inte de andefyllda kristna som läser Guds Ord. De har satt igång mäktiga rörelser förr.

I dag ser vi en gräsrotsrörelse gå fram över hela världen. I husförsamlingarna i Kina blir omkring 30 000 frälsta varje dag. Genom sina enkla former har de kunnat bli bevarade trots svåra förföljelser. Liknande församlingar växer fram genom enkla människor i Syd- och Nordamerika, i Nordafrika och på många fler platser i världen. Även i Sverige.

Detta oroar naturligtvis den som vill utöva religiös och politisk kontroll. Men jag är helt övertygad om att det finns ett stort behov av att bryta den religiösa kontrollen. Guds folk måste komma ut ur sin babyloniska fångenskap, ut ur system som trälbinder och inkapslar det som finns där av andligt liv. Det finns ett stort infruset kapital av gudagivna gåvor i våra kyrkor. Det är dags nu att passiviserade kristna blir frimodiga och blommar ut i sin tjänst. Jag tror att den tiden kommer nu.

Per-Arne Imsen, pastor Göteborg
Debattarikel i Dagen