Skip to main content
0

Den nya ekumeniken

Nu är det stora grejer på gång. Efter flera års planering ska projektet sjösättas. En omstart ska ske i den organisation vars ambition är att företräda svensk kristenhet – Sveriges Kristna Råd, (SKR). Det har nu och då hörts klagomål om att SKR rymmer allt för mycket obiblisk liberalteologi. Ska vi få se en förändring nu?

I slutet av juni ska man mötas till flera dagars konferens. Receptiv ekumenik heter det nya. Det är en katolsk uppfinning som redan finns etablerad i flera världsdelar. Drygt 20 akademiker, doktorer och andra ska lära ut det nya, eftersom ”de traditionella ekumeniska modellerna har nått en gräns.” Man vill ”starta om den ekumeniska rörelsen” och tydliggöra att slutmålet är ”en synlig strukturell och sakramental enhet.” En av de första i talarlistan är Mathew Chandrankunnel. Han är en katolsk präst från Indien som ”hjälper människor att uppskatta de gemensamma elementen i hinduismen och kristendomen och de stora mästarna i båda traditionerna.”

Receptiv ekumenik innebär att vara öppen och mottaglig för andra traditioner än sin egen. Att lyssna, lära, ta in och inte minst förändras. Man uppmanas inte att korrigeras efter Guds Ord utan av traditioner som har avvikit från Bibeln.

De obibliska traditioner som den katolska kyrkan representerar, tog reformationen itu med för flera hundra år sen. Reformationen bröt den totalitära katolska dominansen och satte i gång en process där man hittade tillbaka till Bibelns mönsterbild.

Man översatte och tryckte upp biblar som spreds viralt ut över Europa, trots påvens och biskoparnas starka motstånd. På det sättet drevs katolsk villfarelse och vidskepelse undan. Bibelspridarna förföljdes, torterades och brändes på bål av påvens folk. Biskopen av Durham var bibelöversättaren William Tyndales värsta motståndare. Tyndale brändes på bål år 1536. Receptiv Ekumenik har utvecklats av katolska teologer just i Durham.

Reformationen har fortsatt i väckelsevåg på väckelsevåg under de 500 följande åren då bortglömda bibliska sanningar förts fram och belysts. Och ljuset har stigit i klarhet. Med livet som insats har kristna stått upp för kärleken till Guds ord. Hur tar vi emot detta arv av uppenbarelse? Förvaltar vi det genom att själva söka i Ordet och låta uppenbarelsen flöda även i vår generation, eller förskingrar vi?

Receptiv ekumenik förskingrar väckelsearvet. Svenska pingstvänner, lutheraner, baptister förväntas sitta ner och lyssna, lära och ta in igen det som reformationen rensade ut. Man uppmanas att inte fokusera på läran utan att söka gemensamma upplevelser med de som står för obibliska läror. Men det är farligt att gå på date och flirta med dessa förföriska krafter.

I det jag läst om receptiv ekumenik, och det är en hel del, återkommer begrepp som enhet, traditioner, upplevelser och anden. Det som genomgående saknas är Bibeln. Guds Ord är inte mönsterbilden för detta projekt. Istället refereras ständigt till doktorer, påvliga encyklikor, avhandlingar och universitetsutredningar. Det finns traditioner och läror som skiljer mellan de olika kyrkotraditionerna, men det man från början tycks vara överens om i detta projekt är att man inte sätter skriften först.

Jesus ger oss redskap att pröva om läror och lärare är sanna eller falska: den som Gud har sänt – han talar Guds ord. Joh.3:34. Den som är av Gud – han lyssnar till Guds ord. Joh.8:47. Om någon älskar Jesus – håller han fast vid Guds ord. Joh.14:23. Vi kan pröva detta projekt efter dessa kännetecken.

Per-Arne Imsen

Detta är en artikel publicerad i inblick