Skip to main content
0

Sverige behöver uppenbarelse

Den största faran för församlingarna i Sverige i dag är absolut inte fanatism, utan ljumhet. Det skriver pastorn Per-Arne Imsen i en replik till David Nyström.

”Att profetera är svårt, särskilt när det gäller framtiden”, sa Mark Twain.

David Nyström tar i sin debattartikel (Dagen 6 juli) upp det svåra med att tolka profetior. Han ger ett antal exempel på vad som, enligt honom, är felaktiga tolkningar. Visst finns det gott om oseriösa spekulationer, men hans alternativ tycks vara att förpassa profetiorna i Uppen­barelseboken till historien. Jag känner till den teologi han förordar. Den hävdar att Uppenbarelseboken inte har något att säga om varken nutid eller framtid. Man får känslan av att den är ett onödigt bihang till Nya testamentet.

Att svepande förpassa denna bok till historien är lättvindigt men inte särskilt genomtänkt eller trovärdigt. När skulle uppfyllelsen då ha skett? Jerusalems förstöring? Omöjligt! Augustinus romerska gudsstat? Knappast!

Nyström skriver: ”Varje del av kyrkohistorien har genererat kristna grupperingar med apokalyptiska drag, som starkt präglats av känslan av att leva i den yttersta tiden”.

Den tyske teologen Ernst ­Käsemann sa att apokalypsen var moder till all kristen teologi. Apokalyps betyder att avtäcka, synliggöra, föra fram i ljuset.

Paulus gav tre exempel på vad som kännetecknade de första kristna: (1) Ni omvände er till Gud, bort från avgudarna (2) för att tjäna den levande och sanne Guden (3) och vänta på hans Son från himlen (1 Tess.1:9).

Att de som gäster och främlingar väntade ”på staden med de fasta grundvalarna” skapade inte någon inåtvänd verklighetsflykt, utan var en stark drivkraft för evangelisation och mission. Det Nyström angriper är församlingens DNA.

Jesu tillkommelse och de yttersta tingen är ett stort ämne i Nya testamentet, som omnämns ungefär 300 gånger.

Vid ett tillfälle frågade lärjungarna Jesus: ”Vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?” (Matt.24:3). Jesus avvisade inte deras frågor som fanatiska, utan gav dem ett långt och utförligt svar i de två följande kapitlen.

Sen dess har hoppet hållits levande. Tertullianus talade mycket om Jesu tillkommelse. Han älskade Uppenbarelseboken. Det gjorde även Ignatius från Antiokia, Justinus Martyren och Hermas Herden. Genom hela historien finns ett folk som väntar att Jesus ska komma igen.

Den första bok som gavs ut på Förlaget Filadelfia för 100 år sen var skriven av Lewi Pethrus och hette ”Jesus kommer”. Och T B Barratt konstaterade i ”Pingstväckelsen och Urkristendomen”: ”Att skriva något om pingstväckelsen utan att tala om Kristi andra tillkommelse skulle vara oriktigt. Församlingen har hållits i ständig väntan på denna stora tilldragelse.”

David Nyström skriver: ”Det är ytterst problematiskt att den här sortens bibelbruk fortfarande har inflytande.” Han kallar det ”vårdslöst bibelbruk” som är ”direkt skadligt”.

Den största faran för församlingarna i Sverige i dag är absolut inte fanatism, utan ljumhet. Och det problemet kan inte avhjälpas av präster och pastorer som formats till liberalteologer i akademiska miljöer. Det behövs mer än exegetik och teologiska doktriner för att förstå Guds ord. Det behövs apokalyps, uppenbarelse, från den helige Ande. Till skillnad från vad David Nyström anser är profeter och ”Jesus kommer snart” precis vad Sverige behöver i en tid som denna.

Per-Arne Imsen, pastor och tv-producent, Göteborg
Detta är en artikel i dagen

En replik på Brexit och Uppenbarelseboken – Dagen
Slutreplik: David Nyström: Skriften är inte en pysselbok – Dagen